Frågan ställs hela tiden, från alla till alla och svaret ska vara bra. Tänk efter hur ofta svarar du på frågan och hur ofta berättar du hur du mår? Nej svaret som kommer automatiskt är bra. Så är det nog för dom allra flesta. Det är nog inte många som faktiskt vill ha en utläggning om hur du mår med varje liten grej som ligger

och skaver i bakhuvudet.

 

Jag fick frågan för några dagar sedan... Och jag började babbla på som vanligt när jag blev avbruten av vännen. "Nej Anna, Hur mår du? Förstår du frågan?"

Flera dagar har gått och jag hör fortfarande hennes röst i mitt huvud.

"Hur mår du?"

Jag har vänt och vridit på frågan och har fortfarande inget svar... Bra vet jag mer än väl att det inte är...

Men hur mår jag... Vet inte.

 

Hur sätter man ord på det? Hur förklarar jag tankarna som flyger runt i huvudet så jag oftast inte kan uppfatta dom innan dom har rivit upp ett sår i ens inre och försvunnit igen? Hur förklarar man känslan av att hjärtat ständigt trycks ihop tills det knappt klarar av att slå? Hur förklarar man att luften som ska fylla ut lungorna försvinner på vägen dit? När det är normal tillståndet och har varit så länge att jag knappt minns något annat. När man ibland får glimtar av vad lycka kan vara innan det brutalt rycks bort igen?

 

När man kommit på fötter och livet ännu en gång ger dig ännu en smäll och skrattar när du ligger på marken och kippar efter andan. Varför tar man sig upp igen när man vet att snart kommer nästa smäll? Jo för att du måste.  Men hur mår jag? Ingen aning... Inte ännu men en dag så kanske jag kan svara och förklara.

 

Det ända jag med säkerhet vet är att det finns en liten person som får trycket om hjärtat att lätta och att luften tar sig ner i lungorna, och att bara få iaktta henne gör att jag kämpar mig upp på fötter igen.

Jag kommer alltid ta mig upp på fötter så länge hon finns i mitt liv, om och om och om igen!