Idag ringde äntligen läkaren med mina röntgen resultat. Cancern syns inte till vilket var en stor lättnad, men lymfödem är det så nu ska vi ha ett telefon möte om hur vi går vidare med det. Blir med antagligen hänvisad till sjukgymnast... Jag är så lättad att skiten inte är tillbaka. Känns lite som jag har köpt mig 3 månader till att vara utan behandlingar. Nu känner jag mig inte orolig inför nästa besök hos min onkolog, utan kan i stället koncentrera mig på att få till mina hormoner rätt. Dom jag äter nu funkade bra i början men nu är värmevallningarna och svettningarna tillbaka.

 

Känner mig så lättad att det inte var cancern. Det är en läskig och skrämande känsla att alltid gå och vara rädd. När jag tänker på framtiden så finns alltid ett om med. Om jag får se Isabella börja dagis, Om jag får se Isabella börja skolan, Om jag får se Isabella som tonåring då... Längre vågar jag aldrig tänka, för jag har en känsla av att leva på övertid. Känns som att när som helst kan allt tas i från mig. 3 månader i taget, bara 3 månader i taget Anna. Lev här och inte med vad som kan komma...

 

Jag vill så gärna lev i nuet och säger hela tiden till mig själv att inte tänka på framtiden för mycket utan njuta av det som händer nu. Ibland för mycket, för istället för att verkligen njuta nu och vara här så är jag för upptagen att säga det till mig att jag istället missar nuet. Förvirrande? Ja, för mig med...

 

Nu ska jag krypa ner i sängen och somna till Isabellas andetag, ett av det vackraste ljuden jag hört.