Behandlingarna är slut och jag ska nu gå på kontroller var 3e månad. Jag trodde det skulle kännas annorlunda nu. Ville och trodde jag skulle känna mig lättad och att det är över och avslutat. Jag hade fel, det är inte över.

 

Allt finns fortfarande kvar i tankarna. Rädslan, paniken och ångesten slår undan fötterna på mig oftare än jag vågar erkänna. Samtidigt så går funderingarna runt hur mycket skada min kropp har tagit av strålningen. Magen är bättre men fortfarande långt från bra, urinblåsan verkar också tagit stryk för jag måste springa på toa oftare och jag bara väntar på att klimakteriebesvären ska börja komma. Kanske har dom börjat, för jag känner mig väldigt varm ibland, eller har äggstockarna mot alla odds klarat strålningarna. Kommer magen och urinblåsan att återhämta sig? Kommer mina klimakteriebesvär vara milda eller jobbiga? Kommer rädslan någonsin att släppa?