Igår var det äntligen dags för min sista strålning. Jag tog för sista gången taxi med Isabella till karolinska för att strålas. Vädret speglade mitt humör väldigt bra, det kändes som vår, när livet kommer tillbaka. Solen sken, fåglarna kvittrade och jag hade ett stort leende på läpparna.

 

Lennart möte upp oss som vanligt och vi gick in. En av "mina" sköterskor på strålningen såg när vi kom in och fråga hur det kändes inför sista omgången och vi pratade på lika förväntansfulla båda två. Det jobbar 4 sköterskor i mitt strålningsrum och dom har varit helt otroliga! Dom ger så fruktansvärt mycket och har varit ett sånt otroligt stöd och peppat mig genom dom här veckorna och man känner att dom verkligen bryr sig om mig och Isabella. Dom har underlättat för oss pga. Isabella genom att ge oss förtur i kön och erbjudit sig att ta hand om Isabella om inte Lennart kan vara med någon gång. Dom har inte bara gjort sitt jobb utan gett med hela hjärtat! Som tack hade jag med mig en varsin chokladask till dom som jag delade ut till dom och stora kramar fick jag tillbaka och ögon som tårades (inte bara mina). 

 

Sen låg jag där igen, naken från midjan och ner på britsen och dom ställde in allt för sista gången medan vi pratade om känslorna runt att behandlingen var slut. När allt var klart sa dom "då lämnar vi dig ensam här för sista gången Anna" och när jag hörde dom orden exploderade alla känslor i mig. Leendet var från öra till öra och jag låg och skrattade tyst för mig själv medan några tårar letade sig ner för kinderna.

 Jag tittade på maskinen som åkte runt mig och "sista gången, sista gången jag har klarat det!" for genom huvudet. Snart var sköterskorna inne igen och den jag kommit närmast sa att hon blev alldeles tårögd. Jag klädde snabbt på mig och fick igen en stor kram. Hon kramade mig hårt och sa " du är grym, så jävla bra jobbat Anna!! Kom och hälsa på oss när du är här på läkarbesök någon gång så vi får se hur det går för dig och Isabella!". Nu gick ionte tårarna att hålla tillbaka längre och jag skrattade med tårarna rinnande för kinderna. Jag fixade det, 5 jävla veckor med resor till och från karolinska varje dag är över. Nu ska skiten vara borta, nu ska jag leva.

 

Jag och Lennart firade med att äta indiskt till lunch innan vi satte igång att få lite saker gjorda och på kvällen när killarna kommit hem fikade vi med tårta. Vi sa till killarna att jag är frisk nu och att det är vad vi firar. Jag vet att jag aldrig kommer få höra att jag är frisk. Jag vet också att det kan vara så att det fortfarande kan finnas cancerceller kvar, men nu ska jag bara njuta. Jag ska inte tänka på om, utan bara vara nöjd och lycklig att jag är klar med min behandling. Oron för allt annat finns kvar till senare nu ska jag bara njuta av lyckan.