Ibland möter man personer som man klickar med.

Människor som kommer in i ditt liv och ju mer ni lär känna varandra så inser man att man är mycket mer lika än man först trott. Man tänker och känner på samma sätt.

Jag har rätt nyligen möt en sådan person som på kort tid har blivit en väldigt nära vän.

Vi kan prata om allt och sitter i telefon i flera timmar på kvällarna efter att Isabella har somnat.

Vi gör upp planer, stöttar och säger sånt vi inte vågar berätta för andra.

Att inte vara ensam i skiten gör det lättare, att läka tillsammans.

Att ha någon att ringa istället för det nummer du så gärna vill slå...

Att ha någon att skriva till när det är för nära att skicka iväg ett meddelande som inte borde skickas.

Att ha någon att prata med när ångesten river sönder en på insidan och behöver någon som styr undan dom tankar som spökar.

 

Tack Åsa, vad skulle jag göra utan dig just nu!