I tisdags vabbade jag med Bella. Hon var pigg men väldigt förkyld och hostig så hon fick vara hemma ett par dagar extra efter helgen. Hon är väldigt mammig i sig, Mammas flicka rakt igenom. Underbart, ja!

Men just nu är jag svag, krossad och trött. Och att då ha Bellan på mig varje minut av dagen medan man försöker röja lite hemma är påfrestande. I tisdag hände det som jag kämpat med så länge... Jag bröt ihop i tårar framför henne.

 

Jag satte henne i knät med tårarna rinnande ner för kinderna och tittade in i hennes vackra oroliga ögon och försökte förklara. Kort och enkel förklaring och talade om att allt kommer bli bra igen. För jag har dig mitt hjärta och det är det viktigaste i mammas liv. Hon tittade på mig och nickade och gav mig en stor kram. Jag älskar dig mest i hela världen bella, vet du det? Ja, jag älskar dig mest i världen mamma! Älskade unge, utan dig skulle jag inte ta mig upp ur sängen...

 

Är det okey att bryta ihop framför en treåring? Ångesten efter var inte att leka med men samtidigt så måste hon få se det också. Se att mamma också kan vara ledsen och att det är ok. Jag vill att hon inte ska vara rädd för sina känslor utan kunna visa dom och stå för dom. Hon är som mig, känslorna sitter på utsidan. Jag hoppas och ber att hon inte kommer möta lika mycket motgångar och sorg i livet som jag själv har gjort.