För 3 år sedan idag låg jag för näst sista gången med cellgifter på vägen in kroppen.

 3 år och jag kan fortfarande känna lukten av rummet, av cellgifterna, av hur kroppen håret och hela jag luktade i mer än ett dygn efteråt. Jag minns rädslan och sorgen. Jag minns smärtan att behöva lämna min bara någon månad gamla dotter för att spendera en hel dag på sjukhuset. Jag minns skräcken att inte få se henne växa upp, följa henne till förskolan, fira födelsedagar och vara med på hennes första skoldag.

Jag minns tacksamheten att jag fick ha henne i mina armar när jag kom hem och hur tårarna föll ner på hennes lilla huvud. Tårar av alla dom känslor på en och samma gång. Jag minns listan jag gjorde av vad jag måste hinna göra innan jag försvinner bort från henne för att hon ska kunna minnas mig, min röst, hur jag såg ut och vem jag var.

Spela in band när jag läser sagor för henne tills hon blev större. Skriva brev med berättelser ur mitt liv och dom upplevelser och val jag gjort.  Uppmana henne att leva, följa sitt hjärta och stå upp för sig själv.

Att bli starkare än jag varit...

Att berätta för henne att hon var min dröm som gick i uppfyllelse, jag alltid kommer vaka över henne och att det var tack vare henne som cancern upptäcktes.

 

Nu 3 år senare känner jag fortfarande många av dom känslorna och får ofta påminna mig om att jag fortfarande är här. Jag talar om för henne att jag älskar henne flera gånger om dagen och börjat prata lite om att jag varit sjuk.

En dag kommer hon veta att det är tack vare henne jag är här, att jag står upp igen, att jag lever.