15 juli 2013 fick jag samtalet fick jag samtalet som drog undan mattan under mina fötter. Från den dagen och framåt längtade jag hela tiden tills det skulle vara över och jag kunde gå tillbaka till mitt liv. Det fanns hela tiden en plan, visst ändrades den ett par gången men det var alltid något att klara sig fast vid. Tillslut kom dagen som jag hade längtat så efter. Sista cellgifterna var avklarade fredagen innan och nu måndag morgon skulle jag strålas för sista gången. Sista gången jag skulle packa ihop skötväskan och släppa med en 3 månader gammal Isabella till Karolinska för att strålas. När jag stod utanför huset och vänta på taxin kändes det för första gången det året för vår. Solen sken, fåglarna kvittrade och jag hörde barnens skratt från andra sidan gatan. Jag var lycklig och förväntansfull.

 

Ju närmare sjukhuset jag kom ju mer växte den där klumpen i magen. Varje lycklig tanke om att "det är över" följdes av en liten röst som sa "kanske"... Jag förträngde både klumpen i magen och den lilla rösten. Nu ska jag njuta och vara lycklig, bara vara mamma och gå tillbaka till mitt liv innan cancern. Sluta vara cancerpatient och bara vara Anna.

 

Efter strålningen och alla tårfyllda farväl kramar från "mina" sköterskor gick jag ut med tårar rinnande ner för kinderna. Tårar av lycka och skräck. Jag har under 7 månader har jag hängt fast vid planen med läkarna bakom mig och nu släpper dom taget om mig. Jag stod ensam kvar och alla runt mig andades ut och var glada att det "var över". Jag höll fortfarande andan och gör det ännu. 

 

Jag trodde att det skulle vara över efter behandlingarna, nu vet jag att det bara var början... Cancern tog den Anna jag var och spottade ut resterna för mig att bygga ihop. Klumpen i magen och den där lilla rösten finns fortfarande kvar. Det är så många förändringar fysiskt som jag ska acceptera. Så mycket smärta, så mycket rädsla och så mycket krossade förhoppningar och drömmar. Hur går man vidare? Vart börjar jag? Kommer rädslan alltid vara så här förlamande? Kommer det alltid göra så fruktansvärt ont? Kommer jag alltid känna mig trasig, förbrukad?