I måndags var tillsammans mot cancer galan på cirkus och jag fick en biljett av Ung Cancer.

 

Vi var några från ung cancer som mötes upp på resturang Barcelona och åt middag tillsammans innan. För mig var det första gången jag träffade dom andra eftersom jag har haft svårt att ta mig iväg på medlemsträffar. Jag känner mig alltid väldigt obekväm med människor jag inte känner så det var en utmaning att gå, men jag är väldigt stolt och glad att jag gick. Nu var jag också väldigt nervös över själva galan och hur det skulle kännas att vara där och hur jag skulle reagera.

 

    

 

Efter middagen åkte vi till cirkus och möte upp ännu fler medlemar och hittade våra platser och galan drog igång. Redan från start kände jag hur känslorna bubblade inom mig men det var när inslaget om Marie som jag bröt ihop. Jag förstod från början att hon längre var i livet och att hon inte skulle se sina barn växa upp var det som fick tårarna att börja rinna. För det är och har alltid varit min rädsla, inte döden i sig utan att inte se Isabella växa upp. När dom sedan sa att det var livmoderhalscancer hon hade så var det som att få en spark i magen och ett slag på käften på en och samma gång och plötsligt fanns det ingen luft kvar. Jag satt där och stirrade på skärmen men kunde ändå inte riktigt se, den bild jag haft i mitt huvud som det värsta som kunde hända visades på storbildsskärm framför mig. Tur att jag hade stöttning av en tjejen bredvid mig, det fick mig att ta mig samman tillslut.  I pausen fick jag ännu mer stöttning av Julia som är grundaren av ung cancer och vi pratade lite om att vara förälder efter cancer. 

 

Även Jakobs inslag träffar ju rakt i hjärtat. Hörde ni jublet efter hans inslag? Det var Ung Cancer. Det är vad Ung Cancer gör, ser till att du vet att vad som än händer så står du inte ensam. Dom finns där och stöttar och lyfter och ger massor av kärlek! Alla styrka till dig Jakob!!

 

Det var många fina uppträdanden men Molly Sandéns gav mig gåshud. Underbar stark låt och uppträdande.

 

Efter galan var jag psykiskt slut och när jag äntligen kom hem kröp jag ner i sängen och in i Lennarts armar. Jag låg där i mörkret och lyssnade på hur Isabella andades i sin säng och lät tårarna komma tills jag somnade.

 

Tack Ung cancer för en väldigt fin kväll!