Sedan jag blev symptomsfri har jag flera gånger fått höra att jag ska vara glad och tacksam för att jag lever och för Isabella. Och tro mig jag är tacksam! Jag är så tacksam att det ordet inte räcker till. 

 

Men när jag nämner min sorg över att inte kunna få fler barn som exempel, säg då inte att jag ska vara tacksam över att jag lever och över Isabella! Förstå att det är helt skilda saker! Som sagt du kan nog inte förstå min tacksamhet att jag lever och framför allt över min Isabella om du inte själv varit i liknande situation. Men betyder det att jag måste vara tacksam för allt som har hänt? Ska jag vara tacksam för att cancern har tagit en del av min kropp som jag aldrig får tillbaka? Ska jag vara tacksam för att jag inte kan ge Isabella några syskon? Ska jag vara tacksam över den gåva cancern gett mig, rädsla? Ska jag vara tacksam för en nedbruten kropp och min förlorade tilltro till livet?

 

Visst har du hört samma som jag? Att man efter en sån grej som cancer så får man en annan syn på livet och uppskattar det på ett annat sätt. Det stämmer till viss del på mig, jag har en annan syn på livet nu än innan cancern. Men med det betyder inte att jag som "överlevare" ser livet genom ett rosa skimmer med fjärilar som flyger runt och uppskatter livet mer än andra. Tror nog mer på motsatsen. Jag har tappat min tilltro till livet och ser det genom rädsla. Den rädslan är nog svår att förså och sätta sig in i för den som inte varit där. När varje förkylning, ryggont osv ger panik och tankar om de kan vara cancern som är tillbaka. 

 

Kanske är det så att dom säger dessa saker bara inte vet vad dom ska säga och egentligen vill försöka pigga upp mig. Men snälla snälla säg aldrig att jag ska vara tacksam! För det du gör genom att tvinga på mig denna jävla tacksamheten är att skuldbelägga den sorgen och ilskan jag känner över det som jag förlorat.

Och vet du, jag har all rätt i världen att sörja och vara arg

precis lika mycket som rätten att känna oändlig glädjen över Isabella och livet!