överleva eller leva
Jag är på väg mot slutet av den här sjukdomsperioden. Jag har inte längre någon synlig cancer kvar, nu behandlas jag för att ta död på eventuella cancer celler som kan finnas kvar. Jag kommer bli botad. Risk för återfall finns alltid och den rädslan kommer jag få lära mig leva med, det kan jag nog klara.
"Det kommer bli bra" säger folk ofta. Jag ler inombords när jag hör det för dom pratar om att det ska bli bra, att jag ska överleva. Jag ler för att det är vad cancer handlar om för alla runt om. Leva eller dö. Jag längtar tillbaka till tiden då det var det för mig. Det är mer än så nu... Jag lever i en annan tid än jag gjorde då.
Cancer är inte svart och vitt, leva eller dö, den har många grå skalor. Det handlar inte längre om att leva eller dö, utan om drömmar som krossats 1 efter 1. Det handlar om en för alltid trasig kropp. Det handlar om att min egen kropp svikit och att våga lita på den igen. Det handlar om den stora familjen med många barn jag alltid drömt om som aldrig blir min. Det handlar om att aldrig få uppleva en vanlig graviditet, känna en värk och vara med om en vanlig förlossning. Det handlar om att jag aldrig kommer få se mina barn leka, bråka och skratta tillsammans och att aldrig få se Isabellas glädje över den nya lilla babyn i familjen. Det handlar om att resten av mitt liv få blickar och se folk stirra på mitt ärr på magen på stranden. Det handlar om att vid 30 vara tacksam för att leva när alla andra ser det som självklart. Jag skulle kunna fortsätta i hur länge som helst.
Cancern kanske inte tar mitt liv, men den har redan tagit så mycket annat. Man ska inte bara överleva cancern, man ska kunna fortsätta leva också. Jag önskar och hoppas att jag en dag ska leva igen, men det är svårt att se hur det ska gå till. Och är det inte så att om jag bara överlever och inte lever så har cancern vunnit trots allt?
Åh, Anna. Du har så rätt. För det är klart att det är lätt för mig och andra som inte har cancer att säga att det kommer bli "bra". Hoppas bara innerligt att du inte tror att vi på något sätt försöker förringa det du genomgått och det du kommer behöva genomgå resten av ditt liv.
För även om jag inte kan föreställa mig hur det känns för dig så blir jag riktigt ledsen när jag läser detta inlägg. För du, speciellt DU, av alla människor förtjänade verkligen att uppleva en "riktig" graviditet och en förlossning. Och jag av alla människor vet hur viktigt det var för dig att ha en stor familj.
När vi träffas försöker jag alltid vara positiv och inte bli för känslosam när det gäller din cancer och de saker som du förlorat p.g.a den, men du ska veta att jag är riktigt heligt förbannad att de drömmar du pratar om ovan krossats en efter en. Jag önskar verkligen att jag kunde trolla bort allt det dumma och onda.
Och du, du ska veta att Olivia ofta pratar om sin gudmor och undrar om hon är frisk än. Hon brukar även säga att hon är Isabella storasyster och att hon ska ta hand om henne. Så även om Isabella aldrig kommer ha en riktig storsyter så har hon iaf en på låtsas och jag tror Olivia gladeligen kommer både leka, bråka och skratta med henne.