Jag har sedan jag fick mitt cancerbesked varit väldigt säker på att jag kommer bli botad. Kanske handlar det mer om att det känns overkligt och svårt att inse allvaret än att faktiskt vara säker men min rädsla har varit i om jag kommer få återfall eller inte. Känslan att få höra att jag är botad för att om 1 eller kanske 4 år få besked om att det är tillbaka igen och att det då inte finns något dom kan göra är fruktansvärd. Livmoderhalscancer har bra statistik när det gäller överlevnad men när det gäller att bota återfall är siffrorna inte lika bra. Visst kan du oftast leva länge med cancern och att man håller den i schack. Men att Isabella och Lennart skulle se mig bli sämre och sämre krossar mitt hjärta.

 

En känsla i mig säger att det inte kommer hända. Den dagen jag tackar för mig är Isabella vuxen med egna barn som kanske även dom i sin tur fått barn. Men sen finns det en lite röst i mig som säger att så tänkte nog dom som fick återfall också i början. Vad är det som säger att det inte bcalir jag?! Några siffror jag såg visade att 7 av 10 fortfarande var symtomfria efter 5 år. Men jag skulle nog ändå säga att mina chanser är 50/50, antingen får jag det eller inte.  

 

Jag har inte kommit till att ta tag i alla tankar runt detta ännu utan tar en sak i taget. Tar problemen när dom är där för jag har tillräckligt att jobba med i nuet, men tanken finns där för jag vet att det kommer.

 

Jag började planera och fundera hur jag ville ha min begravning under hösten, bara för att verkligen hinna tänka igenom allt så det blir som jag vill. Jag skrev en lista med saker jag måste hinna göra för Isabella tex spela in band när jag läser sagor för henne så jag kan göra det fast jag är borta och skriva brev till henne som hon ska få när hon blir äldre, brev så hon lär känna mig fast jag inte är där. Jag har slängt listan nu och slutat planera inför att försvinna. Kommer den dagen så kan jag skriva en ny, men tiden nu ska läggas på det som faktiskt är och inte vad som kan bli. Jag har och kommer nog alltid ha svårt att leva i nuet utan oroar mig istället för morgondagen, det är vad jag ska jobba på nu. Det och att acceptera och älska mitt nya jag...