I allt som hänt mig senaste halvåret så finns det ett stort ljus, min fina lilla dotter.

Ni som känner mig vet att jag har längtat efter henne i många långa år, och nu är hon här! Ibland är det svårt att ta in att hon faktiskt är här för att stanna. Det är som att jag fortfarande väntar på att någon ska komma och ta henne från mig. Hon är mitt allt och lite till...

 

När vi insåg att jag var gravid blev jag såklart väldigt glad men också nervös och orolig att något skulle gå fel. När vecka 13 passerat drog jag en suck av lättnad, nu kan jag andas ut lite mer. Vi började dela med oss till nära och kära om den lilla pyret som växte där inne och allt var perfekt trots illamåendet! Sen kom slaget, livmoderhalscancer. Läkarna pratade om att avsluta graviditeten och jag grät floder. Aldrig sa jag dom kommer aldrig få ta mitt pyre. Dom insåg snart att jag inte skulle avsluta graviditeten vad dom än hade sagt och började arbeta för att ge oss båda chansen istället.

 

Läkarna skulle operera bort min tumör med pyret där inne och samtidigt ta några lymfkörtlar för att kunna se eventuell spridning. När jag vaknade upp efter de tillfället fick jag snart veta att tumören var kvar, den var för stor att ta bort under graviditeten. Lymfkörtlarna hade dom tagit några av och i dessa hittades som tur va ingen spridning. Mitt hjärta stannade när dom sa cellgifter. Hur skulle mitt pyre klara det? Hur stora risker är det? Läkarna pratade på om att det fanns ett 10 tal fall i världen som varit i ungefär samma sits som vi och dom barnen hade man inte märkt några skador på, även om dom bara är ett par år.

 

Cellgiftsbehandlingarna drog igång och det var en rädd, nervös och orolig Anna som kom till Radiumhemmet tidigt på morgonen. Nästan 7 timmar senare var jag på väg hem igen. Varje minut utan en spark började jag undra och oroa mig. Snälla lilla pyret, snälla snälla snälla! Känslan som jag kände senare på kvällen när hon helt i vanlig ordning började leva rövare inne i magen går inte att beskriva. Lugn, lättnad och glädjen var otrolig och tårarna forsade ner för kinderna. Tack älskade lilla pyre, tack!

 

Efter 3 cellgiftsbehandlingar var det dags att plocka ut henne och operera mig. I vecka 32 bestämde läkarna, men flyttades tillslut fram till 33.

 

Nu är Isabella 11 veckor och vi kommer att få korrigera hennes ålder fram tills hon är 1,5 år. I hennes utveckling får vi dra bort 7 veckor så hon är nu som en 4 veckors baby.

 

 Jag kunde förlorat henne och det var inte långt ifrån. Så min tacksamhet och lycka över henne går inte att beskriva!