Jag önskar jag var en av dom utanför taxi fönstret. Gäspande på väg till jobbet för att avsluta veckan. Men här i taxin råder det inte fredagsstämning. Här är fredag något annat. 3 veckor har gått sedan cellgifterna pumpades in i min kropp senast och nu är det dags igen. Det tar sig från min kropp till din lilla. Din oförstörda kropp får också del av gifterna som ska göra mig frisk. En tår rinner nerför min kind, den rinner för dig och att du redan innan ditt första andetag måste kämpa. Den rinner för att jag inte kan skydda dig mot världen innan du ens är en del av den. Du sparkar till där inne som för att säga att allt är ok, att vi kämpar tillsammans. Jag kämpar för att få se dig växa upp, bli vuxen, gifta sig och skaffa barn en dag. Du kämpar för att växa upp med din mamma, se mig sitta där med tårar i ögonen den dagen du går ner mot altaret och vara ha en mormor åt dina barn. Förlåt min underbara dotter... Förlåt att jag inte kan skydda dig från allt ont i världen!

 

Detta skrev jag i taxin på väg till en av mina cellgiftsbehandlingar under graviditeten. Då var cellgifterna fel och jobbigt eftersom det även påverkade det lilla livet i magen. Behandlingarna nu känns annorlunda dom ger sig bara på det onda och påverkar bara mig.