När jag fick mitt cancerbesked så sökte jag information på nätet och gick med i Ung cancer och ett forum som heter Cancertjejer. Genom båda dessa har jag fått mycket hjälp och stöd både genom att få svar på frågor av någon som faktiskt varit där och peppande ord när man är nere. Jag har även genom dessa forum fått kontakt med 2 tjejer som gjort liknande resor med cancer som upptäckts under graviditeten. Med båda 2 kan jag vara helt ärlig och säga saker jag inte vågar säga högt till någon annan och dom förstår. Det är underbart att inte känna sig ensam och att dom tankar som snurrar i mitt huvud inte är något konstigt. Jag hoppas att den kontakten vi haft bara är början på en lång vänskap.

 

Jag har träffat en kurator 2 gånger under den här tiden som har gått, en gång som gravid och en gång efter Isabella kommit. Sist sa hon något som har fastnat i mitt huvud. Hon berättade att folk brukar fråga henne hur hon orkade med sitt jobb, att prata med cancerpatienter hela dagarna, att jobba så nära döden. Hennes svar var  alltid att hon inte jobbade med döden utan snarare en väldig livskraft, att vad hon ser varje dag är styrka, livsglädje och kämparanda.

 

Jag får höra vänner, familj och även min sköterska säger att dom ser mig som stark, men har svårt att se det själv. Min sköterska vid cellgifterna sa till och med att hon var imponerad av mig och min inställning. Visst jag kan erkänna att jag klarat detta bättre än jag trodde jag skulle göra men styrka har jag svårt att se. Jag ser en tjej som gör det som måste göras, precis som alla skulle gjort i min situation. Men det finns stunder som ni inte ser och tankar som ni aldrig kommer att få höra. Det är tårar, ilska och sorg. Det gör ont och ångesten och paniken finns alltid där inne någonstans, även om dom oftast är ihop tryckta i något hörn och ignorerade. Eller är det kanske det som är styrka att fortsätta framåt trots tårar, sorg och ilska. Inte att det inte finns med utan att kunna fortsätta framåt ändå. Hur det än är så är jag säker på en sak, efter detta så kommer jag inte tveka lika mycket på mig själv längre. För har jag klarat av detta så klarar jag nästan vad som helst.