Hon sover oroligt min lilla skatt. Somnar men vaknar oftast bara 10 minuter efter vi lagt ner henne. Hon rör sig och bökar runt mycket, vaknar och är ledsen för hon är fortfarande trött. Men låter jag henne sova i mina armar eller på min mage så är hon lugnare. Hon vaknar även då men ligger då och tittar på mig en stund innan hon sluter ögonen igen och somnar om. Kan det vara tryggheten av att vara nära mig? Att hon behöver mer närhet? Jag känner ibland att jag inte räcker till. Får dåligt samvete att jag inte är hos henne alltid alltid... Jag är borta från henne mer än jag borde, för jag måste vara på sjukhuset och fokusera även på att bli frisk.

Att släppa henne till Solna och tillbaka varje dag tar tid av våran mys tid. Fredagarna ska vi inte tala om.... Total ångest! Åka hemifrån klockan 7 på morgonen och vara hemma vid 17, 10 timmar ifrån varandra. Det är för lång tid för en liten på 13 att vara ifrån sin mamma. Jag säger till mig själv att det måste göras, att jag inte har något val, och när det är över ska jag ge henne dubbelt upp.

 

Idag är Lennart hemma så när jag åker upp idag så får Isabella stanna hemma. Det är bättre för henne att vara hemma i lugn och ro med sin pappa under tiden istället för att följa med en stressad mamma till sjukhuset med massa människor som kommer fram och ska titta och gulla. Hon väcker stor uppmärksamhet vid strålningen våran lilla tjej, det är ju inte så ofta man ser barn där som tur va.

 

Är detta "vanliga" mamma tankar? När gjorde ni något utan erat barn första gången? Hur stort var barnet och vad gjorde ni?