Jag kommer ihåg så väl när jag låg i sängen och gråtande sa till Lennart "Hur ska jag klara att gå igenom strålning och cellgifter och samtidigt vara en bra mamma till Isabella?" Då visste jag inte om jag skulle behandlas mer och det var det värsta tänkbara scenariot. Min stora skräck blev verkliget och under 5 veckor skulle jag behandlas dagligen och samtidigt försöka vara en bra mamma till min lilla tjej.

 

Nu sitter jag här med cellgifter för sista gången och ska sen ner och få min näst sista strålning. Jag klarade det!!! Jag är snart färdig behandlad och jag har varit en bra mamma till min dotter trots allt. Visst har Isabella många gånger smittats av min stress och oro och blivit ledsen men det är nog oundvikligt i den här sitsen, och det har gett mig anledning att ta några djupa andetag och lugna ner mig för hennes skull. Om några dagar är det över och då ska vi bara vara hemma och mysa och gå ut på promenader. Inte åka fram och tillbaka från sjukhus, inte träffa massa folk utan bara vara vi och mysa hela dagarna och leka och mysa med pappa och brorsorna på eftermiddagen.

 

Lennart, du hade rätt! Du sa till mig den där gången att jag skulle klara det. Att jag bara behövde titta på Isabella när det var jobbigt så skulle jag fixa det. Du tvivlade inte på att jag skulle vara en bra mamma till henne trots behandling och du hade rätt. Tack för att du alltid tror på mig!