När jag har tänkt på den dagen jag skulle bli mamma så såg jag framför mig väntan på värkar, kampen igenom dom och så mycket mer. Hade inte cancern kommit i vägen så hade det antagligen inte blivit så i alla fall, för inget i livet blir som du planerar. Det är på både gott och ont. Nu fanns cancern där och att jag skulle förlösas med kejsarsnitt stod klart väldigt tidigt. Förlossningen var ju inte vad jag hade planerat och drömt om men jag trots det skulle inte vilja ändra någonting.

 

Jag och Lennart åkte in till karolinska tidigt på morgonen den 4 november. Jag var då i vecka 33+0 och det var en konstig känsla att veta att inom några timmar så skulle hon vara hos oss. Väl framme på avdelningen fick jag byta om och sen var det dags att rulla ner till operationssalen. Mina känslor var blandade på vägen ner, lyckan av att snart vara mamma och få se den lilla där inne blandades med rädslan för hur hon skulle må och hur hennes lungor skulle klara att komma ut så tidigt och sorgen och rädslan för min egen operation och förlust av livmodern. I väntan på att få komma in i operationssalen grät jag av sorg över att min tid som gravid för alltid var över, försökte bevara minnet så starkt jag bara kunde hur det kändes när hon rörde sig där inne.

 

Väl inne i operationssalen kom förväntan och förtjusningen tillbaka. jag grät och skrattade om vart annat när känslorna avlöste varandra. Vi skrattade över Lennarts kläder han blev tvungen att ha och mig som var täckt med filtar från topp till tå. Jag gråt av lycka att hon snart skulle vara här och sorg att jag inte kunde vara hos henne hennes första timmar. Jag bad Lennart att lova om och om igen att han inte skulle lämna hennes sida och se till att hon var trygg. Vi småpratade med sköterskorna och narkosläkaren medan vi vänta. Tillslut var det dags och läkarna kom in. Den ena skulle skulle utföra kejsarssnittet och operationen efteråt, han är överläkare och tumörkirurg och har varit inblandad i mitt fall sedan början så vi känner honom väl vid det här laget. Den andra är även han ett välbekant ansikte, han har varit våran läkare på specialistmödravården och försökt få oss kanske mest mig att fokusera och njuta av graviditeten och att snart bli mamma. I deras händer var vi trygga.

 

Lennart höll min hand och vi tittade på varandra medan dom började. Nu var sorgen borta, jag var bara lycklig och förväntansfull över dottern som snart skulle vara här och lite orolig hur hon skulle må när hon och hennes inte helt färdiga lungor skulle må när hon rycktes ut 7 veckor förtidigt. Snart fick vi veta att dom kommit fram till livmodern och spänningen i rummet steg. Sen hördes hennes skrik, och det var det vackraste ljud jag hört! Tårarna strömmade ner för kinderna, jag skrattade och lyckan var total. Dom höll fram henne så jag fick se henne en liten stund, var nog fråga om minuter, och jag vet att jag pussade henne och viskade förlåt att jag inte kan vara med dig men jag kommer så fort jag bara kan. Sen rusades hon ut till neo läkarna som stod redo utanför. Dom sa att dom skulle komma in med henne igen men efter några minuter kom läkaren från specialistmödravården in igen. Hon behöver hjälp med andningen så vi kan inte ta in henne igen men här ska du få se, sa han och höll fram våran kamera och visade mig bilder av vad som hände i rummet bredvid. Jag vet att jag tackade honom och att jag sa att jag var redo att fortsätta. Helt plötsligt var jag lugn och lycklig och inget annat än att få bli bra igen och vara med min egen lilla familj spelade någon roll. Jag somnade in med glädjetårar rinnande ner för kinderna och ett leende på läpparna.

 

När jag vaknade upp på uppvaket tog det inte lång tid innan Lennart kom ner och visade bilder på Isabella och berättade om vad som hänt och hur hon mådde. Trots flera timmar på operationsbordet kände jag mig glad och pigg och ville bara ta mig till  min lilla tjej. Jag tror att det handlade om Isabella. Jag visste att hon var här och krafterna fanns där bara för det var till henne jag skulle, så snart jag bara fick. Att behöva vänta till morgondagen kändes fruktansvärt. Lennart gick upp till Isabella efter han informerat mig och det var där jag ville att han skulle vara. Lagom tills det var dags för mig att rullas till min avdelning igen så kom han ner igen. Han hade fått ok på att köra in mig till Isabellas avdelning och jag skulle äntligen få hålla i min dotter för första gången.

På Neo fick dom möblera om hela avdelningen för att rulla in min säng men gjorde det med ett leende. Sen var hon plötsligt där i mina armar, den finaste lilla varelsen som finns. Det var svårt att ta in att hon verkligen var min, den lilla plutten på nästan 2400g. Hon mådde bra även om andningen var väldigt jobbig. Tårarna av lycka tog aldrig slut, hon var här och jag fick ha henne i mina armar i alla fall ett par minuter under hennes första dygn.