Den 15 juli 2013 är en dag jag aldrig kommer kunna glömma. Det var den dagen som mattan drogs bort under mina fötter. Jag minns varje detalj och varje tanke som snurrade runt i huvudet.

 

12 juli jobbade jag sista dagen innan semestern, Lennart och killarna hade åkt förre till Island där semestern skulle spenderas. 14 juli satte jag mig på planet och åkte efter, äntligen semester! 10 dagar på Island där jag skulle få se Island, vart Lennart växt upp och träffa hans familj i deras hem och berätta för dom om den lilla som växte där inne. Lennart hämtade upp mig när jag landade mitt i natten och vi bestämde att första dagen skulle vi sova ut och ta det lugnt. Vi hade ju ändå 10 dagar på oss och vi skulle inte komma i säng förrän långt efter midnatt.

 

När vi vaknade på morgonen så låg vi kvar i sängen och pratade och myste medan killarna satt och spelade i vardagsrummet. Det var då telefonen ringde. Läkaren som gjort mitt cellprov var i andra änden och gick rakt på sak. Du skulle behöva komma hem. Idiot tänkte jag, tror nog att cellförändringar kan vänta i 10 dagar, för att det skulle vara cancer hade ännu inte slagit mig. Jag förklarade att jag landade i natt och kommer hem om 10 dagar. Var på hon sa att jag ändå behöver komma hem, det ser inte bra ut. Fortfarande inte en tanke på att det skulle vara något annat än cellförändringar, svarade jag henne lite irriterat, att om jag ska avbryta min semester så får du faktiskt förklara vad det innebär att det inte ser bra ut. Det blev helt tyst i andra änden innan hon tog ett djupt andetag och sa orden ingen vill höra "det är cancer". Lennart satt bredvid mig på sängen och jag tittade på honom med vad som måste varit panik i blicken och upprepa orden.

 

Sen gick det fort, Lennart började leta flygbiljett för mig hem igen som inte kostade skjortan och jag grät och pratade med en sköterska på röntgen om när jag skulle landa på Arlanda. Efter mycket trixande så lyckades sköterskan flytta runt andra patienter så jag kunde komma raka vägen från Arlanda till Karolinska.

17 juli skulle jag flyga hem ensam till Sverige igen och nu var det bara kvar att ringa och berätta för mina föräldrar och be dom hämta mig på Arlanda och köra mig till sjukhuset.

 

Hur säger man till sina föräldrar att man har cancer? Jag använde samma ord som läkaren "det är cancer". Försökte att inte känna så mycket just då, för att inte oroa dom. Kunde bara säga att det är allt jag vet nu. Jag hade 1,5 dygn till på Island innan jag skulle hem så vi åkte runt bland sevärdheterna fast mina tankar var långt borta och tårarna brände bakom ögonlocken. Nätterna sov jag knappt, låg mest och grät av rädsla och sorg. Jag hade fått min dödsdom var känslan i mitt hjärta, det här var början på slutet. Jag låg och grät med Lennart bredvid mig och fick honom att lova att vårat lilla pyre skulle växa upp och veta vem jag är, veta att hon är min stora dröm i livet och hur mycket jag älskar henne. Tanken att jag inte skulle få henne fanns inte ännu.  

 

Tillslut var det dags att åka hem och Lennart körde mig till flygplatsen tidigt på morgonen. Tårarna tog aldrig slut och jag ville inte släppa honom, snart skulle jag sitta ensam på ett plan hem till Sverige och börja utredningarna. Jag grät mig igenom hela terminalen och på flyget tog tårarna slut och jag blev tom och bara stirrade ut i luften.

I vänthallen på Arlanda när jag såg mamma stå där brast det igen och vi grät båda när vi kramade om varandra.

 

Lungröntgen var inte utan problem eftersom jag var gravid men efter mycket om och men löste det sig. Sen vidare direkt till magnetröntgen. Efter det var det bara att vänta, det var onsdag och först på måndag skulle jag få besked om röntgen. Det kändes som tiden stod stilla. Under den tiden försökte jag träffa några av dom som står mig närmast och berätta vad som hänt. Jag höll mig lugn inför folk och grät istället när jag var ensam. Oron i familjen och vännernas ögon var fruktansvärd att se, men paniken i mig var större och väntan på svar tog aldrig slut.

 

Jag trodde att alla frågor skulle bli besvarade efter röntgen men jag hade fel och det skulle dröja ytterligare en månad i ovisshet innan jag fick veta vilket stadie jag var i och inte ens då visst dom om det var någon spridning. för varje gång jag trodde att jag skulle få svar ko istället flera frågor. Ovissheten är det värsta, att inte veta. Att gå med alla tankar snurrande i huvudet och inte veta hur stora dina chanser att överleva är önskar jag inte min värsta fiende. Jag bodde hos mamma och pappa för jag ville inte vara själv men samtidigt var det jobbigt att ha folk runt omkring. Jag hade miljoner tankar snurrande i huvudet och rädslan och paniken gjorde det svårt att andas.

 

Röntgen visade på att det kanske inte var så långt fortskridet, vilket jag försökte lugna mig med. Läste på nätet om  dom som fått behålla livmodern och bestämde att jag skulle bli en av dom. Bestämde mig att dom inte skulle få ta mitt lilla pyre. Bestämde mig för att överleva. De var dom punkter som fanns då. Jag fick min lilla prinsessa så den striden vann jag. Men jag förlorade kampen om livmodern, den är borta nu. Om jag överlever eller inte återstår att se, men det ser ut som jag vinner även den.